Hej alla! 

Jag behöver komma ut med otroligt många saker, men jag har hejdat mig mycket då det finns för mycket att berätta men också rädskan om att inte bara våga göra det jag vill göra; berätta. Jag har börjat skriva på en självbiografi för att kunna dela med mig, men ju mer tiden går desto mer obekväm blir jag med faktumet om att jag är inte en person som vill hålla tillbaka saker jag står för och den jag är - endast för att andra är rädda hur det ska påverka dom.

I mitt liv har jag varit acceptabel och höjt människor som vågar berätta om sina livsupplevelser, måhända det kan ha varit om allt möjligt till och med. Mitt synsätt är simpel egentligen; vi alla genomgår sorger och vackra stunder, vi alla styrs av könslor, vi alla har våra egna skelett i garderoben, så varför inte dela oss med av våra erfarenheter då dom ändå finns där?

 

Jag känner ofta att min blogg som är en stor definition av min väg in de sociala medierna och min väg ut i livet på ett annat sätt som också finns med mig än idag, men jag har inte delat med mig av allt på ett sånt sätt där man verkligen kan känna med i hur det kanske varit för mig. Det har varit så otroligt många som frågar och som vill veta om sådant som jag flr var dag som går inser att det strider emot min vilja att inte skriva ut det. Det finns åsikter på min sajt här som är mina, men även andras som går att hitta i mina kommentarer som jag svarar på då jag haft tid. Men jag känner, hur personlig är jag egentligen med min blogg om jag känner mig rädd att dela med mig av mitt liv på det sätt som jag vill - för att andra bestämmer det och sätter den rädslan hos mig? 

 

''Seriöst, tar du också bilder på din mat?'' Säger en av mina föredetta vänner till mig när jag gjorde detta - men vet du varför? Varför tar människor bilder på sin mat? Behöver det vara en dålig grej? För mig var de att dokumentera mat jag har kämpat mig igenom att acceptera ens att äta, under tiden som jag led av grov anorexia, jag vill inte må dåligt över det också så jag sket i det och fortsatte ta bilder på min mat även om människor iböand hånade mig för det. Tänkte ni alls på vad som var orsaken bakom till varför vissa människor tar bilder på sin mat, och delar med sig av det? Tänk efter.. För flera inlägg får jag höra hur människor säger i mitt ansikte ''du borde inte ha skrivit det där du ser ju dum ut'' när jag delat med mig av ett inlägg på bloggen om en åsikt jag har - men det är ju min åsikt, måste jag tycka som du? Är jag dum för att jag inte har samma åsikt? Eller vill jag känna mig fri till att ha en öppen diskussion om något jag kanske tycker eller undrar över och söker andras perspektiv på som kan få mig att reflektera mer? Är jag dum då, eller sätter andra den kommentaren i mitt ansikte? Tänk efter.

 

Det är jag som lever mitt liv och det vill jag kunna få göra. Jag ser på människor på ett sätt att vi alla är unika, vi är olika, varför kan vi inte uppskatta sådant hos varandra istället för ayy dra ned varandra och sitta i jämn och ständig negativitet. Vill man leva så? Jag är genuint så sjukt less på sådant, jag känner inte att det är ens värd min tid. Under senare tiden har jag låst ut otroligt mycket av negativitet ur mitt liv genom att nonchalera det till slut, detta är något jag fått nog av efter 20 år, för mycket saker som repeteras och ord som aldrig slutas sägas till mig och olika beteenden jag får återse där jag inte ens vill ha det. Så jag kommer dela med mig mer av mitt liv nu, det är inte meningen att min blogg ska vara opersonlig genom att tvinga mig själv att inte känna att jag kan dela med mig av det jag vill dela med mig av. Så, desicion made 💅