Jag satt vid fönstret och grät, tänkte på hur lillithy är borta och hur jag inte har fått ens tid att förstå att hon är borta. Det har som inte fallit in i skallen på mig ännu liksom...

Jag sitter och berättar för Matti hur det känns att förlora än en till från det livet man hade haft från det förflutna, och alla de som var i den. När Bettan dog var det som att något slets isär från mig, och exakt likadant kändes det med lillithy och jag kan inte förklara ens hur ont det gör. Jag är rädd att min skalle ska spela sprätt på mig och att jag aldrig kommer inse att hon är borta, då jag aldrig hann ens ta ett förväl av henne... 
Det är som att jag ser henne då och då och hör hennes mjau; per automatik börjar jag bara prata med henne som jag alltid har gjort - innan jag inser att jag såg som in i en annan dimension. Hon var där - men bara jag kan nu se henne.

Gråten fortsätter bara komma och jag kan inte ens hejda den, mormor dog och var den som alltid tala för mig om livets under och hennes visdomsord klingar i mig; "kom ihåg att de djur som lämnar en tår i ögat innan de dör - de är dem som lämnar en plats i hjärtat som inte kan fyllas när deras tid lämnar" - och så minns jag en av bilderna som är de sista tagna av henne. Jag kan inte förstå hur det kan gå så fort - eller hur jag är beredd att aldrig komma över henne.

När jag fortsätter tala om det övernaturliga och hur jag har någon sorts bekvämlighet i att tro på saker kring det övernaturliga och hur det känns att individer man håller speciellt band med försvinner från ens liv; så ser jag en brun fjäril. Den flyger vid mitt fönster, på gränsen till att komma in hem till mig och det varma vädret utanför. 
Jag blir såklart helt tyst och stilla: jag måste kolla vad den betydelsen innebär! Det kändes som på något vis att det lika gärna kunde vara Lillithy i ett av hennes dimensioner - hennes själ enligt den tron som jag har om fjärilar - att det är själar som besöker en.

När jag kollar upp om bruna fjärilar- som jag ej förut stött på under mitt liv på samma märkvärdiga sätt som nu vad jag kan minnas- så inser jag att det känns som att tanken på att det kunde varit hennes själ som kom med ett meddelande till mig. Det kändes lugnare helt plötsligt; jag kände mig inte så bortglömd plötsligt och det kändes som att det är sant att jag kommer träffa henne igen den dagen min själ också går in i de andra dimensionerna- igen då jag tror på reinkarnation. Jag vill kunna ha hoppet om att hon är en av de jag kommer till mötes i framtiden. Jag får inte glömma henne- och utan förklaring hamna jag inne på att läsa om mytologi igen och det kändes självklart för mig att jag helt plötsligt ska fortsätta med att lära mig om örter och alkemi och inte glömma bort det jag tror på och vad mer inom det jag vill lära mig.

Lillithy var min häxkatt. 
Jag är evigt tacksam för hennes strykande styrka och för att alltid minnas hur hon förstod och prata med mig om nätterna när jag sitter och ser på månen med ett tänt ljus. 
Hennes päls är ett av de få som torkat mina tårar och gett mig hopp. 
Jag vill tro på att hon ännu finns med mig.
För jag vill tro på magi.
Den magin vi hade tillsammans.