Godmorgon.

Jag försöker sova. Men det går inte.

 

Min son heter Massoud. Han fyller 3 år den 24 mars i år. 2025. Tänka sig, att tre hela år har snart gått när den mest perfekta människan blev skapt och går idag på denna jord. En människa som av systemets regler får lida. För systemets orättvisa och korrupta makt. 

 

Hans ord ekar i mitt huvud.

 

 

Sen fortsätter det eka. Eka vidare ut i själen. 

Ekar tills senaste gången vi sågs. 

För jag vet att han älskar bilar. Och jag hade lovat han att jag kommer med nästa gång. Det är vad jag lova. Men socialtjänsten, kan inte lova ett barn något. För att socialtjänsten från en helt annan kommun än den jag bor i, den kommunen där jag hamna i första gången jag kom till efter 4 månaders ofrivillig hemlöshet kom till för att min hyresvärd från Stockholm knivhögg och vände mitt liv upp och ned; kan inte jobba för ett barns intresse.

Jag blev gravid, strax innan jag fick tak över huvudet. Äntligen, ett hem igen, en egen lägenhet, efter ett helvete av skär orättvisa, som jag än idag blir dömd och nedåtsedd på. Massoud gav mig tillbaka hoppet och en styrka av instinkt som jag aldrig förut hade kunnat drömma om.

Han är min hjälte. 

 

Det fortsätter eka. 

 

 

Jag har aldrig tagit mitt barn till Systembolaget. Jag tycker och kommer aldrig tycka att det är okej att ta med sitt barn till Systembolaget. Jag tycker det är helt fel och kommer aldrig ändra min åsikt på det.

I förrgår kom jag till Karlstad för att umgås med min vän. Vi skulle handla, och han skulle in till Systembolaget för att köpa något att dricka, vi hade kommit överens om att sitta och ha spelkväll och han ville ha några öl till det. Jag följer med han in på systemet.

När vi kommer in, och jag erbjuder mig att ta korgen, så står han och stirrar. Jag tittar på honom och han säger:

"Heidi, är inte de där din unge?"

 

Jag vänder mig om och ser Massoud. Han ser mig. Och vi stod en kort sekund och tittar på varandra.

Pga soc regler, som dom tvingat oss till, får vi inte hälsa på varandra bara sådär, och jag måste vända mig och gå bort med tunga steg. Hela helgen, har rasat. Min vän har sett mig må så dåligt över detta.

Att jag inte pga ett orättvist system, kan få sätta mig ned på mina knän och öppna mina armar så han kan få springa in till dom och vi kan krama varandra, som mor och son, bara pga LVU. För att återföreningen mellan förälder och barn inte anses vara okej, för att min sons huvud är värt pengar för en nepotistisk kommunstyrelse mer än hans rättigheter.

För att det är så lätt av en korrupt makt anklaga en människa för missbrukare, trots helt rena drogtester man utför in för varje umgänge, minst en gång i veckan genom att pissa i en kopp. Sedan 14 november, 2023.

Det som "mamma" gör och gjort, men aldrig "pappa".

 

Jag har ingen aning om familjehemmet såg oss. 

Jag bryr mig faktiskt inte heller.

Det enda jag bryr mig om, är att vi ska bli återförenade.

För mamma kommer aldrig glömma, aldrig sluta kämpa.

En vacker dag i framtiden, vinner vi, och blir återförenade och får rätt genom alla anmälningar som mamma gjort till IVO, kommunen och den korrupta makten.

För ja. Mamma kommer ihåg. Och Musse ska med.

 

Jag gjorde hemtagningsbegäran 17 december 2024.

Be för min sons rättigheter.

 

/HEIDUSKAJA