När jag fyllde 17 år hade jag redan flyttat hemifrån två månader tidigare - jag kände att jag var redo och att jag ville stå på mina egna ben och ta mig vidare, jag har alltid varit modig och velat sträva framåt i livet och det värsta för mig är att bli fast och låst och inte kunna känna mig fri. Jag är en sån där fågel man inte låser in i en bur kan man kortfattat säga för att ge er hela bilden av hur fri jag vill vara och vad som krävs för att jag ska vantrivas; just det som kontinuerligt fortsatt att hända sen jag flyttade hemifrån.
Jag fick med mig mina saker och täntke att jag kan börja bygga upp hur jag vill ha mitt hem och ändra det med tiden som jag blir mer vuxen och äldre. Men istället blev det att mycket saker har gått sönder, blivit stulet eller så har jag själv haft mina självdestruktiva perioder och tagit sönder min favorit sminkspegel och såna saker. Men när jag bläddrar på instagram ser jag andra som har så fina hem, som faktiskt kan lägga ned sin passion på att inreda och vara stolta över det.
Antingen har jag levt som i ett förråd och haft för mycket saker som jag sen gjort mig av med - men jag har inte kommit vidare till att skapa det hem jag verkligen vill ha; ett sovrum med en poledance påle i mitten, stereo i hörnet och stor del av rummet är med speglar - med en golvsäng i hörnet med en lågn sänghimmel bredvid mitt egna sminkhörna och kontor. Jag kan bara se det framför mig hur jag vill ha det - detaljerna jag vill återinköpa till mitt hem och ha det som jag hade i mitt rum känsla innan jag flytta hemifrån. Fatta vad skönt att kunna sova i en säng och inte en soffa med ryggskadan jag har?
Ha ett stort vardagsrum med en stor vägg tv med dator hörna med feta golvhögtalare som pryder rummet med mina viktiorianska inredningar och möbler - med fräscha vita väggar och ljus så man ens kan se något i rummet tydligt - och ha katternas egna klätterhörna bredvis soffan där jag prytt kuddar. Fatta vad skönt att ens det skulle vara att bara ha ett soffbord att kunna ta med sig en kaffe kopp till eller middag och se något på tv:n samtidigt?
Ett ljust och öppet, fräscht kök - hell to the fucking yes! Den dagen jag står i ett sånt kök, som är nytt, fräscht och som jag vet att det är mitt; jag vet att jag kommer släppa glädjetårar. Att kunna ha ett fint badrum, kanske med ett badkar, och med en dörr så man kan ens idas dra hem besök ens på fika (för det ids man seriöst inte när man inte kan erbjuda toalett med privacy liksom...) så de kan erbjudas gå till en fin toalett.. DIT DE KAN STÄNGA DÖRREN.
Jag har ibland tappat hoppet om att få åter ett fint hem eller känna mig hemma mer där jag är och bor. Jag har känt mig vilsen ibland om jag ens ska försöka mer - men slutar ändå att jag drömmer mig bort i inredningskataloger och vet återigen hur jag ännu vill ha det. Varför jag skriver detta inlägg är för att jag har hoppet nära om att få den nya läggan som jag nämner i detta inlägg >> och då börjar jag drömma mig bort också... Det skulle liksom bara vara så underbart att till slut ha ett normalt hem som man kan också känna att man trivs i. Att man känner sig hemma - för det gör inte jag. Vantrivts här sen jag flyttat hit.
ETT LITET MEDDELANDE FÖR ATT BELYSA MOBBNING OCH STÖTTA DE UTSATTA:
För några år sen sade en 61-årig kvinna upp sig från sitt jobb på Prevent i Stockholm där hon arbetat i hela sitt liv för att Jessica "Jessie" Nilsson Frisk (född 1981-04-05) som ändå bara arbetade där i några år, tillsammans med sina kollegor hade hjälpt en utomstående, dömd kriminell sprutnarkoman att förtala och mobba kvinnans jämnårige och förståndshandikappade son där på en oerhörd nivå bakom ryggen på henne under flera års tid. Bägge hade varit jättesnälla mot henne själva. Sonen hade precis önskat henne God Jul när allt uppdagades. När detta framkom, ljög Jessica även och påstod sig ha blivit hotad av sonen. Den nya VD:n sen endast två år, Maria Schönefeld, och även Jessicas egen chef Mats Quist, hjälpte gruppen sprida förtalet ytterligare när det hela slutligen framkom. De ljög sen ända till slutet när facket kom in för att hjälpa kvinnan. VD:n försökte t.o.m. lägga hela skulden på sonen för att ingen skulle få veta sanningen om mobbningen.
Den äldre kvinnan mådde så fruktansvärt av detta att hon först blev sjukskriven och sen sade upp sig. Hon hade då arbetat där i 41 års tid - ända sen hon var 19 år gammal, varit anställd längst av alla och hade bara fyra år kvar tills pensionen.
Sonen hade blivit mobbad hela sitt liv och mådde redan väldigt dåligt, det visste alla. Moderns jobb var det enda och sista ställe där han inte hade upplevt att folk var elaka mot honom och alltid hade känt sig trygg. Han hade hälsat på där ända sen han var liten.
Jessica själv stod helt utanför hela tiden. Var inte ens med på ett möte. Hon bad inte ens om ursäkt när kvinnan berättade hur fruktansvärt hon mått av hennes förtal och att det var det absolut värsta hon varit med om i sitt liv och den värsta mobbning sonen utsatts för.
Den då 50-årige narkomanen, som tidigare arbetat där som vaktmästare och som andra anställda visste brukade droger även på arbetstid, vägrade den nya VD:n veta något om med motiveringen att hon varken träffat honom eller ens visste vem han var. Han fortsatte därför besöka jobbet drogpåverkad även långt efter att kvinnan sagt upp sig och var lika välkommen fortfarande. Han är dömd och finns med i Lexbase.se. Prevent jobbar just för att skapa en bättre arbetsmiljö, få ned olycksfall och motverka mobbning. Nu drivs det av en ledning som hjälper utomstående kriminella narkomaner att förtala de anställdas barn.
Uppmanar alla som tar avstånd från mobbning och maktmissbruk mot de redan svaga och utsatta, att ta avstånd från www.prevent.se och dess ledning!