Hej alla! Nu passar jag på att göra ett nattinlägg på lite tankar jag haft under de senaste månaderna faktiskt som också jag känner att jag vill dela med mig av lite. 

Ända sedan december den 25, 2018 - så började jag på mitt jobb som jag fortfarande har anställning på och inser hur fort egentligen mitt år har gått och hur mycket som har hänt innan jag har ens hunnit blinka. Det är som att jag under hela 2019 har varit på flykt från vissa saker och känslor som jag försöker bearbeta under konstant press under stress samtidigt när jag sökt mig till nya platser och nya ting. Jag flyttade sommaren 2019 från vackra Norrland pga att jag ville ha detta jobb och fortsätta leva som en normal människa och inte på socialbidrag och försöka spara till körkort när detta har praktiskt taget varit omöjligt för mig. Så att flytta till ett ställe med bättre kollektiv trafik var möjligheten för mig. Så jag pendla första halvåret över 260 mil till norr och söder om Sverige fram och tillbaka för jobbets skull ända tills mitt förhållande tog slut sommaren 2019 och då sket jag i att stanna kvar och flyttade. Ända sedan dess har jag inte varit i mina gamla hemtrakter längre och jobbade så mycket att ja till och med gick in i väggen under hösten och vintern. Nu när jag börjat bromsa och tänka efter och jobbar inte lika mycket som innan så inser jag hur mycket jag ändå fått gjort och vilken drastisk ändring det var i mitt liv i somras. 

Jag har också kunnat hålla min balans kring kosten också inte falla in i den hårda ätstörningen jag tidigare haft. Jag har inte heller haft symptom från svartmögel vilket jag hade i den gamla lägenheten som jag bodde i, vilket är det skönaste någonsin kan jag lova. Och jag har sluppit allt strul med Haparanda bostäder sedan dess som jag även tidigare publicerat inlägg om vilket också är skönt. För mig och att göra sådana stora förändring i sån drastisk fart är ett stort steg för mig då jag är en person som vill ha en stadig grund - vilket jag tog en rätt stor chansning på då stan jag bor i är större och har större hyror också och jag besluta mig för att jobba järnet för att tjäna mycket pengar så jag kan klara mig - det var i somras jag började min arbetsnarkomani-period också och jobba nästan 5 månader i sträck ända tills jag krascha. Men å andra sidan, jag klarade mig stadigt på min lön också och fick mer balans i den delen av mitt liv. Men mitt problem grunda sig i att jag jobbade för mycket under en alldeles för lång period och flydde till jobbet för att klara av de hårda omställningarna som pågick just då.

I december 2019 var jag helt slut och så trött att under min första verkligen lediga vecka så sov jag bara hela tiden nästan hela veckan i sträck. Jag la telefonen på ljudlöst och svara inte på några som helst meddelanden eller sociala medier. Till slut lovade jag mig själv att jag MÅSTE hitta en balans så att jag håller mig på fötterna och valde att gå ned till färre pass i veckan och skulle inte ta på mig mer än vad jag klara av - Jag hade gått in i väggen.

När jag tänkte till på nyår 2020 så lovade jag mig själv att jag inte skulle ta på mig mer än vad jag klara av och att jag skulle kunna vara redo på allt som kan hända och hitta balansen igen, vara snällare mot mig själv och faktiskt på riktigt börja må bra och inte jagas av mina dåliga minnen som jag har och sorgerna jag flydde till jobbet för. Jag skulle ta mer hänsyn till mina hobbys, mina sociala medier som jag faktiskt älskar att uppdatera och har alltid därför gjort.

Så kom tanken till mig - där jag tänkte igenom allt som jag faktiskt har klarat av under mitt återfall i ätstörningar, tillsammans med flytten, strulet med Haparanda bostäder, mina skulder och konstanta panik över ekonomin, ingen sömn på natt och dag och dessutom blev lämnad i förhållandet på ett för dramatiskt och plötsligt sätt. Jag var så vilsen - och att det är lite otroligt att jag lyckades ta mig dit jag ville till slut trots allt tumult som jag har varit med om under bara de 12 tunga månaderna somjag kommer minnas som ett av mina tyngsta val och förändringar i mitt liv. Det har väl varit en äventyrsfylld berg och dalbana som bara var nedkurvan av den, vi gör det igen !