Det har varit ett spektakulärt år, 2017 kommer alltid att sätta sina spår. Nummer 7 har alltid varit en lyckosiffra för mig, eller något, på nåt sätt kan jag iallafall säga att siffran 7 har alltid varit aningen speciell för mig. Jag vet om det har något att göra med att siffran 7 som jag hade ett ändå rätt annorlunda år, ett grymt år egentligen om det inte hade varit så mörkt och känts så jävla hopplöst vilket det verkligen har gjort. Under början av året hade jag ingen lust med något, jag tänkte att vad ska jag se framemot egentligen? Allt är ju tungt att ta tag i och sen när man gjort det så ska man ändå underhålla det så man inte tappar lusten och skiter i det igen som min deppiga onda hjärna har verkligen velat att jag gör.

Stressen, både fysiskt och psykiskt gör min hjärna till ett vapen, ett vapen som jag använder mot mig själv för att dämpa mitt begär för att må bra som alla känner vid sig som ångest. All stress och press har tagit upp stora delar av den energin som jag hade kunnat använda till annat mer kreativt, och hur jag återigen försökt och misslyckats i 271 dagar. Förra året lovade jag mig själv att ta bild på varje dag dit jag la dag nr1 osv, alla de dagarna var de dagar jag försökt och med det har det inneburit att ens ta sig upp ur sängen, lyckas leta jobb, vara aktiv, försöka väcka den kreativa sidan, försöka tänka positivt och inte vara bitter på livet, en daglig kamp med måendet som jag vet finns där som ett mörker som stressar hela min själv och gör den mörk och hämndlysten. Även besviken, på all den tid jag slösat på de som inte var värda den.

För knappt 3 dagar sedan, började jag pyssla. Jag hittade ett par glasburkar som jag hade hemma från att ha köpt oliver och dylikt, och tänkte att nä vad står dom här och skräpar för? Och den kreativa sidan bara kickade in. Det var klockan 13 på dagen och började redan bli mörkt, och jag tog instinktivt fram allt jag behövde till pysslet. när jag blev klar med en av 3 burkar, så landar vi här. Den var väckt, och jag bestämde mig för att ha det som ett av målen för 2018, och det var att hålla kvar den stigman som äntligen efter all omotivation, väckts till liv och jag hade aldrig kunnat vara mer tacksam för den känslan jag hade under de korta stunderna av min egen ro när jag bara gjorde min grej. Jag kom faktiskt inte ens ihåg hur den kändes, och när det här slår upp för mig som att en lampa tänds, I break. 

Jag har gråtit floder såpass att jag har haft ont i mina tårkanaler och många dagar inte velat visa mig ute för att det varit så svullet (har röda pugment på hyn så det verkligen syns på vintern när jag inte har någon bränna heller lol), det värsta med detvar att jag kunde inte heller riktigt förstå varför det hände just då, varför började jag gråta och kunde inte lokalisera ens vad känslan berodde på? Jag gjorde ju något bra, som kändes så himla bra, något jag saknat, vad hände? Idag kom jag på det. Jag tror det handla om att jag insåg och revolterade en av mina trauman, för jag insåg hur det inte är farligt att vara ensam.

Jag är ensambarn, men jag har aldrig riktigt saknat en syster eller bror som många har, jag har heller aldrig egentligen svårt att skaffa vänner heller eller hitta folk att umgås med, för jag är den som verkligen kommer överens med alla som kan vara schyssta mot mig - men jag har alltid varit rädd att bli utan vänner. Där ett av mina trauman jag fick från mobbningen, och att övervinna det genom att kunna njuta av den ensamma stunden utan att ens tänka i de rädslebanorna - för jag har otroligt många idag som är nya underbara vänner som visat sig sitt sanna jag och som är mer lika mig än vad jag någonsin trodde jag skulle finna och som har funnits där för mig. Det finns också de nära som funnits där hela tiden, och ibland är man dumt mänsklig och tar dom för givet eller försöker trycka bort dom för att du inte vill såra dom - din hjärna vill såra dig själv. Att verkligen känna att den ensamma tiden, var något som jag redan var van med och som aldrig hade skadat mig förr så hur kundet egentligen skada mig nu, om det inte bara var jag i slutändan som inte kunde släppa på det som sårat mig och gjorde så ont som orsakades av andra - medan jag i min egen ro som jag även kan åtnjuta av så mycket om jag låste ut dom, skulle inte göra annat än njuta av tillvaron? Det kan inte egentligen skada. 

Och det gör det inte heller. För många kanske det här låter som något ynkligt, smått och inget speciellt, men för mig är de det, för jag har levt med den här rädslan egentligen ända sedan jag var 6 år. Min pappa gick bort i en trafikolycka när jag var 5 år och jag förstod vid den åldern att vi föds och vi dör så det var inget konstigt för mig, jag kände inte heller min pappa så jag kunde inte faktiskt sakna någon jag inte riktigt kände, men det jag var rädd för var inte generellt döden utan den ensamma tiden på jorden och för det var det självklart för mig varför man hade vänner. När jag och min mor flyttade upp till Norrbotten så hade jag hopp om att inte bli utan vänner för det kändes tungt att flytta när man just hade fått bästisar i första klassen - men jag var inte rädd för att bli ensam eller utsatt - inget sådant som jag genomgick de 8 åren efter flytten hade jag någonsin tänkt mig skulle hända, och under de 8 åren har äkta vänner och nära dött och försvunnit från mig medan ensamheten kändes som att den redan fanns där pga mobbningen. Min mors stöd har varit enorm, den förebilden hon är för mig, är den som utstrålar så mycket kärlek, givmildhet, godhet men också rättvisa, organisering, beslutsamhet och styrka som har inspirerat mig hela mitt liv till att älska den perfekta mig själv jag är! 

Vi flyttade därifrån och 2008 knackade på dörren. Det har gått 10 år från det, och idag har jag varit tillsammans med psykopater och våldtäktsmän som karma fångat ikapp, varit förlovad i sex år och bedragen, superfestaren som drack upp sorgerna, skitsnackaren som hängde med fel sällskap och felinfluerades utan att fatta själv, framgångsrik i skolan som jag än idag inte avslutas alla ämnen i samhällslinjen, skulle kunna jobba med så mycket men har inte ett jobb här jag bor för att jag inte har råd med körkort, velat flytta till söder men varit för snäll och satt andra före mig och därför bor jag kvar i en möglig lägenhet, tappade de bästa vänner jag trodde mig känna bäst för att de visade vara en bunt med rövhål och sen i nästan 3 år grävt i ett mörker - och nu har jag hittat Det. 

Det är den där rädslan jag övervunnit, den där rädslan att det är inte farligt att vara ensam för där jag inte är omringad med dåligt sällskap kan varken de eller jag skada mig själv. Varför är jag rädd, för något livet kommer någon då och då ge, och rädd för det som jag kan använda som en kreativ styrka som jag glömt hur man njuter av för att jag varit vilsen i min rädsla? Så ja, det kanske inte är så speciellt tänker många, men för mig är det en styrka jag kommer ha användning och nytta för av hela livet. Vi är alla barn inombords; och det här barnet tänker inte vara rädd.

Jag tror vi alla har såna här stunder i våra liv, då vi inser vissa saker efter att vi märker av resultaten av alla de hårda försöken man gett. Mina försök i år är 271 dagar och det är något jag är glad över att jag började räkna det här året för det sägs att man aldrig ska sluta försöka. Jag tror på dom orden, för små steg blir till slut till stora och ibland syns de inte första taget - ungefär som ett frö som gror sig i ett mörker så har jag börjat växa igen från kylan som kändes som den döda mig, för likt ett träd med de starkaste av rötter är från första början och innerst inne ett frö.

Jag tar inte livet som en silversked i arslet. 

Jag tänker fortsätta kämpa 2018, för jag tänker bli bäst på att älska mig själv; såsom jag älskar de nära omkring mig. I'm still on my way, livet är till för att kämpas och jag vill verkligen att ni kämpar med mig vidare in i ett nytt grymt år och kommer ihåg att älska er själva för de unika människor ni är! GOTT NYTT ÅR kittens!