Jag bara står vid lådan som jag lagt vidöppen och bara stirrar ned. Tankarna bara rusar i min skalle, medan jag kämpar med att inte plocka upp en kniv och bara lägga den mot armen och slica upp och se blodet rinna, bara för att för en liten stund dämpa min smärta inom mig och den psykiska smärtan i min skalle. Jag kämpar så hårt med att inte bara plocka upp den där jävla kniven, jag biter ihop så jag får ont i tänderna och det bärjar svida upp till pannan. Jag bara brister ut i gråt medan jag kollar ned i lådan, jag VILL INTE skada mig själv, men JAG VILL bara få ro en liten stund från en smärta som inte läker fysiskt. Från ingenstans dyker tanken upp, att det skulle kännas så mycket enklare att skära halsen av sig själv rakt av för att slippa det här, dessa flippar man inte kan kontrollera som man gör varje dag ända tills man sprängs, för all framtid.

 

Jag har hört många som säger att skära sig är för uppmärksamhet, att man är barnslig eller att man tycker synd om sig själv. Ja, jag tycker synd dom mig själv när jag hamnar i dom här lägena ofta, vilket jag försöker till och med ignorera och rycka upp mig själv med tanken ''det finns folk som har det värre, man up bitch'', men sen kommer gränsen då jag bara flippar, och vill få bort en smärta för jag kan inte förstå varför det ska vara såhär, för mig och för så många andra.

Jag vet vad jag känner och vet vad jag inte vill göra, som att skada mig själv vilket resulterar i ångest som förvärrar allt. Allt är så logiskt då det är min egen skalle, men samtidigt förstår jag inte ett piss, jag förstår inte hur jag ska få bort det eller hur jag ska bearbeta det. Jag har så mycket svar till andra och så mycket jag kan ställa upp för andra och hjälpa dom att lyckas, men när det kommer till mig själv så är min hjärna som Bambi på hal is som inte kan ta sig upp. Jag bara faller om och om igen.
Jag känner mig hjälplös, och jag vet inte vart jag ska ta mig till, vad jag ska göra när det känns som att min skalle sprängs av så mycket så ont som bara snurrar utan att jag ska få stopp på det.
Jag vill inte tappa kontrollen.

 

Jag vet att det beror på traumatiska saker jag varit med om som jag inte fått bearbeta, jag vet att mobbningen och bristen på vänner från förr har orsakat mycket för min självkänsla, jag vet att tidigare förhållanden med lögner och otrohet har påverkat mig, och jag vet att innerst inne vill jag egentligen leva, men det känns som att det skulle vara så jävla lätt att bara hoppa ned från en stenig klippa och få slut på dehär lidandet.
Det känns som att jag skadar alla omkring mig med mitt mående. Det känns som att jag måste låtsas må superbra när jag egentligen går med en tyngd i bröstet, som att demoner försöker slita ut hjärtat på mig och dra mig under marken (ah, poetiskt, eller hur...), samtidigt nekar jag inte att jag har många bra stunder, som att hänga med polare och göra vissa sysslorr jag tkr om och som att vara med min kille. Men dom där mörka stunderna, känns så oändliga och äter mig inifrån.

 

När jag skriver det här inlägget är jag direkt beredd på att bli påhoppad och sedd som ''jaha där är en till som mår sådär'', ''en till som tkr synd om sig själv'', ''emo'', ''fan va hon söker uppmärksamhet''. Det händer, det här är trots allt internet, och vi lever i en värld där så många mår på samma sätt som jag att det anses ''vardagligt'' och ''så är det bara nuförtiden''. Sen nekar jag absolut inte från att det finns otroligt mycket människor där ute som pushar mig till att lyckas att börja må bättre, så otroligt många som kommer med vänliga ord och som faktiskt finns där för mig vilket jag är otroligt tacksam för! <3 

Människor i allmähet måste förstå att en deprimerad person lever som att det sitter fast i en vagn och lever med att åka en berg och dalbana som känns som att det aldrig stannar, ibland åker den så fort ned i svängarna att det är svårt att märka om någon sitter ens i den vagnen - då man inte vill fösa sina problem på andra.
''Ta dig i kragen'', ''sök hjälp'' osv. Sanna mina ord, som är vanligt att man hör från deppiga människor, men i dom mörkaste svängarna så är det så simpelt att man vill bara ge upp, och säger ''jag orkar inte mer''. Det är ett innerligt rop på hjälp för att man inte vet hur man kan hjälpa sig själv eller hur någon annan kan hjälpa en, för att man behöver den där professionella hjälpen JUST DÅ innan man kanske gör något dumt.