Hej alla, jag kan berätta lite om hur mobbningen har påverkat mig. Den mobbningen som har skapat mig och skärrat mig som mest var under grundskoletiden. Önskar jag kunde berätta om varje specifik händelse men rätt så mycket har jag förträngt. Att bo i en liten by som jag gjorde var inte det mest ultimata, för min familj var det visserligen passande då miljön, släkten och naturen var nära till hands och det kan jag inte heller säga att jag klagade på för jag har ändå fina minnen på grund av det. Sedan hade jag vänner, de var inte i en stor skara men vad spelar siffrorna för roll när man har roligt med de vänner man har.

Iallafall skoltiden var ett helvete för mig från årskurs 4 och uppåt ungefär, som person sågs jag som annorlunda och ska jag vara helt ärlig kände jag mig jävligt annorlunda. Varför såg inte jag ut som alla andra tjejer (kände mig manhaftig med mitt breda axelparti och inte så flickiga drag samt att jag såg mig som fet), varför var inte jag lika självsäker som alla andra och säga som jag tyckte och tänkte. Jag var en tystlåten person som bara kunde vara högljudd när jag var med vänner. Av tjejerna kunde jag få det påpekat hur min klädsel såg ut, killarna kunde göra saker som att förstöra ens lunch genom att sätta äppelskrutt i soppan man åt även fast man inte var klar, de kunde fisa en i ansiktet om man satt på en bänk som de gick förbi. Man kunde få höra det ena efter det andra och det var inte bara från de i ens egen klass. Även fast det bara var för en gång sattes de ord som sades i mig. De enda positiva kommentarer man fick var om man gjorde något bra på idrotten, alltså prestationsbaserat. En annan sak jag fick uppmärksamhet var för att jag var fysiskt stark, ännu starkare än många av killarna.

Allt detta och mer har påverkat mig på det sättet att min självkänsla ligger i botten och mitt sätt att visa att jag duger har legat i att prestera i saker jag gör. Men jag skulle ljuga om jag sade att prestera skapade mycket positivt. Visst att sträva efter och säga att man kan göra mer bara man sätter viljan till och kämpar, är en bra sak att sträva mot. Men till det måste det komma positivt från. För mig var det aldrig nog hur jag än gjorde, vilka resultat jag än fick på proven eller hur mycket jag än presterade på idrotten så var det aldrig nog. Jag var hård mot mig själv och inget jag gjorde fann jag gav mer än för stunden. Allt på grund av att jag fick skapade en sådan skev bild av mig själv under skoltiden, den tiden som ska och kan vara med att skapa en person på långsikt.

Detta form av beteende sitter fortfarande kvar hos mig och är fortfarande ett sätt för mig att försöka visa att jag duger. Under gymnasietiden hade jag den bilden att mina föräldrar förväntade sig att jag var tvungen till att göra jättebra ifrån mig när de i själva verket ville för mig var att göra mitt bästa. Jag strävar fortfarande efter att bli sedd, jag sätter krokben för mig själv och blir nästan aldrig nöjd vid det jag gör och jag är så pass hård att jag inte kan berömma mig för något alls. Jag kan inte säga men det gjorde du bra eller du är duktig och du kan det här. Jag kan inte heller berömma mig själv och säga att jag duger som jag är, då jag fortfarande har svårt att se att jag duger som jag är. Jag har utöver detta varit med om annat och som har påverkat mig på det sätt att jag känt att det skulle bli bättre om jag bara tog mitt liv så skulle det bli mycket bättre. Jag skulle sluta var en börda för folk runt omkring mig pga hur jag mår, vem jag är och att jag aldrig ändå kommer att duga till något.
Jag hade tur att en av mina bästa vänner fanns där för mig då jag faktiskt ville avsluta mitt, vem vet var jag annars hade varit nu.

Jag har visserligen börjat se mig själv i positiva ögon och att jag är annorlunda är någonting bra och det är de som gör mig. Jag har skapat intresse för styrketräning genom att träna upp en egenskap som jag förutom fick uppmärksamhet för tyckte om själv och det var att jag var och är fysiskt stark. Jag har en underbar familj som finns där för mig och har gjort det genom mina svåraste stunder och fortfarande gör. Min lillasyster som är en av de personer som betyder mest för mig och får mig att må bra genom att få mig att skratta. Jag kan även prata med henne om nästan allting och hon är 11 år gammal. Min mamma är den som betyder mest på det planet då hon har varit med som längst och hon är det fortfarande. Hon är speciellt ett stort stöd nu när jag är i den perioden i mitt liv där jag försöker hitta mig och förstå mig på mig själv. Jag har varit och är i ett självdestruktivt stadie där hon har bokstavligen tvingat mig eller sagt till på allvar att söka hjälp då att må dåligt inte och vara deprimerad beskriver inte mig och att jag förtjänar att få må bra. Jag väntar nu på en utredning som ska börja, som ska ge svar på saker och ting och som kan komma till att få mig att få rätt hjälp som kan komma till hands i vardagen. Men jag vet att även om jag kommer få svar på saker kring mig själv vet jag ändå att det var den perioden då jag gick i grundskolan som har varit grunden för allt detta. Min
kassa självkänsla och skeva bild av hur jag borde vara och inte duger till ett skit. Allt pga mobbning, det har satt sina ärr hos mig och jag skulle likt många andra inte vilja att det skulle finnas. Jag ska kämpa för mig själv och bli starkare både psykiskt och fysiskt, samt att sträva efter att få vara lycklig. Jag ska även tillsammans med denna grupp eller på något annat sätt jobba mot mobbning då ingen förtjänar att bli nedtryckt för vem dom är, var de kommer i från eller vilken väg de väljer att ta i livet. Alla har vi rätt till ett lyckligt liv så jag säger #fuckmobbning och låt oss sträva framåt för gemensam glädje och jämlikhet! /Tina

Alla som gästbloggar i min #BDC har 100% anonymitet om man vill, det är för deras egen bekvämlighet plus att jag (Heiduskaja) som publicent av texten ej kommer ansvara av det som skrivs då detta ALLTID skall vara berättarens egna berättelse. 

Genom att dela inlägg som beror dig i samband med #BDC, samt tagga #heiduskaja #intedinhora och #stopbullying så gör du mer än vad du tror! Genom att också gästblogga och berätta din berättelse är också ett stöd, eller berätta vad du tycker om mobbning som inte blivit drabbad eller som mobbat. Tack på förhand!