Jag skulle börja med att säga att jag egentligen inte är särskilt märkvärdig. Visst kan jag sticka ut med min alternativa stil på gatan, jag tenderar att bli lite intensiv ibland och har crazy eyes, men att vara unik tycker jag är rätt överskattat nu för tiden. Jag bara kör min grej, full fart framåt, kompromisslöst och kanske lite naivt. Jag är en typisk konstnär, skulle jag säga. Det var väl inte planen att bli konstnär direkt, men nu när jag är här inser jag att min hjärna är skapad för just detta ändamål.

 

Jag kan lägga till att jag bor i Surte utanför Göteborg, studerar konst och gillar att klappa katter, träna och lyssna på obskyr musik av varierande grad. Och jag har ingen favoritfärg men däremot finns det många färger som är riktigt fula.

 

Jag är en sådan där eldsjäl, som jämt och ständigt ska lura med folk att joina mig i mina projekt och upptåg. De timmar på dygnet då jag inte sysslar med mitt konstnärskap, slösar jag bort på ideella engagemang. Det som upptar mitt liv just nu är min konstförening, Avgrunden, som är en rikstäckande förening för alternativa konstnärer. I Avgrunden peppar vi varandra i vårt skapande, anordnar utställningar och ägnar oss åt ceremoniella ritualer där vi bland annat leviterar, kanaliserar mörk energi och offrar oskulder i skenet av tända IKEA-blockljus. För närvarande är gasen i botten för att göra verklighet av Avgrundens utställning i mars, men jag försöker att skapa tid för att kunna sitta och uggla med mina svartklädda vänner ändå, eftersom vi rentav stormtrivs med att samlas kring några lådor rödvin, feministiskt vrede och dyster musik.

Jag är väl en av dem som anser att vi alla föds som små paket av koncentrerad kreativitet, som sedan successivt skolas ur oss, lite beroende på hur väl man lyckas traggla sig igenom betygssystemet och det hormonella helvete som vi kallar tonåren med själen i behåll. Om din fråga gäller när jag började skapa så blir svaret något annat. När jag var runt 12 år gammal började jag plötsligt häva ur mig alla möjliga morbida och magstarka bilder i både spanskaläroboken och anteckningsblocken. Ett sådant ståhej det blev! Man kunde ju tro att de vuxna alla plötsligt tappat förnuftet, så som det felsöktes och undersöktes, vad som skulle kunna ligga bakom lilla Julias plötsliga beteende att rita sådana hemskheter. Ett litet grudge-barn var jag nog! Men jag hade ännu inte blivit assimilerad in i vuxenvärldens sinnesförvirring, utan fortsatte att bara teckna vad jag kände för, det som bara råkade dyka upp på näthinnan. Under de efterföljande åren tecknade jag sporadiskt och började först måla när jag var 18. Vilken gnistrande fantastisk upptäckt! Ett sådant mäktigt språk! Jag föll pladask för måleriet som kreativt uttryck och sedan dess har jag bara sjunkit djupare i bildkonstens varma, hemtrevliga kvicksand.

 

Låt gå. 2017 har varit ett år då konsten betytt särskilt mycket. 2017 började med att min farmor Eira gick bort i cancer. Vi tyckte mycket om varandra. Hon var också konstnär. En av de sakerna hon ångrade allra mest mot slutet var att hon inte skapade mer konst under sitt liv. I samband med hennes bortgång fick jag berättat för mig att det nu är min uppgift att skapa för oss båda. Min farmor var inte den enda konstnären i släkten. Min farfar Kaj var en oerhört skicklig konstnär, som hade gått långt om han inte dött så tidigt som han gjorde. Jag har aldrig träffat honom, men jag har ändå känt att vi hade ett särskilt band. Att bli antagen till Göteborgs Konstskola var overkligt, lite som att få sitt alldeles egna Hogwartsbrev. Än mer magiskt blev det när jag under den första veckan på terminen bläddrade igenom skolans arkiv. I den sista pärmen av klassfoton hittade jag honom - Kaj Magnusson, bilden av min farfar. Jag kände igen honom för han såg ut precis som han gör i självporträttet. Han hade gått på samma skola som jag 35 år tidigare. Jag är fylld av övertygelse att jag valt rätt väg för mig. Jag bär med glädje och stolthet gångna generationers ambitioner med mig på vägen.

 

Avgrunden! Underbara, enastående Avgrunden. Jag säger så om föreningen eftersom jag är tagen av medlemmarnas talang och glöd. Avgrunden är helt enkelt en förening för alternativa konstnärer. Vi är en konstellation av snart 100 medlemmar som samlas kring skaparglädje, samtal och gemenskap. Föreningens syfte är att stärka sina medlemmar i sitt konstnärskap genom bland annat utställningar, nätverk och möjliggörande av utbyte och kollaboration genom virtuella och fysiska mötesplatser. Det är medlemmarna själva som bygger föreningen och vi stöttar varandra, bollar idéer och har trevligt ihop. Du är välkommen! I vår verksamhet jobbar vi kontinuerligt med tillgänglighet för personer med psykiska såväl som fysiska funktionsnedsättningar. För att bli medlem eller få mer information om oss, hör av dig till [email protected]. www.kfavgrunden.se @kfavgrunden

Mitt konstnärskap har mestadels byggt på estetiska värden. Det innebär att jag utforskar estetik som jag tycker är intressant snarare än att förmedla en konkret djupare mening. För mig har ett kraftfullt bildspråk berättat sin egen historia. Nu när jag i mina studier utforskar ny mark har jag valt att påbörja ett projekt som skiljer sig helt från allt jag skapat tidigare. Det jag jobbar på nu är en konstnärlig process som handlar om hur tiden passerar och om att lämna saker bakom sig. Rent konkret innebär projektet att jag bålar upp alla mina anteckningsböcker och dagböcker. Varenda en. Just nu är jag på jakt efter ett krematorium i området som kan tänkas ha överseende med att jag klampar med mitt konstprojekt för att elda upp ett 20-tal böcker. Vi får se hur det går. Hur som helst tänkte jag spara askan som blir kvar. Askan blandar jag ut med jord och däri planterar jag en blomväxt. Planen är att denna krukväxt ska doneras till Avgrundens konstutställning, där intäkterna från sålda verk går till Mind Självmordslinjen. Men jag kan inte lova något. Jag vet inte om jag kommer kunna genomföra projektet, så det blir spännande att se hur det går. Jag har andra verk jag kommer donera till utställningen, men att släppa taget om denna blomkruka med allt den innebär… det är utmaningen. Jag gillar att testa nya grejer.

Välkommen till Avgrunden är en mångkonstnärlig tillställning som äger rum den 24 mars på Berg211 i Göteborg. Kvällen bjuder på en megautställning med 30 medverkande konstnärer från hela världen, grymma liveband från olika genrer, poesi och talare - allt på temat psykisk ohälsa. Vi vill genom eventet uppmärksamma upplevelsen av att leva med psykisk ohälsa i olika former, öppna för samtal och motverka stigman kring psykisk ohälsa. Vi vill stödja organisationer som jobbar med dessa frågor och har samarbeten med bland annat Mind och Shedo. Intäkterna för alla verk som säljs under kvällen går direkt till Mind Självmordslinjen, en volontärburen verksamhet som gör ett beundransvärt jobb. Vi jobbar kontinuerligt med att tillgängliggöra Avgrundens verksamhet, inte minst i samband med eventet då vi satsar särskilt på att bemöta och inkludera personer med psykiska funktionsvariationer såväl som fysiska.

Om du vill veta mer om tillgänglighet på vårt event eller har andra frågor om vår verksamhet kan du höra av dig till [email protected]. Missa inte något som kan bli riktigt magiskt. KLICKA HÄR >> somär länken till facebookeventet.

 

Nu är det så att jag har övertygelsen att all konstnärlig verksamhet har ett egenvärde. Målen med mitt egna skapande handlar om ren njutning i att skapa (missförstå mig ej, det är hårt arbete som gäller) och en vilja att förmedla något ur mitt inre som är så starkt och abstrakt att bara visuellt berättande är mitt enda sätt att berätta det. En del av svaret är att själva skapandet är värdefullt både för mig och för samhället i stort. En annan del av svaret är att mitt mål med mitt skapande är att kunna leva på min konst. Det är en dröm som uppfylls för få, men jag tenderar att vara naiv nog att inte se hindren. Bara att köra på, så får vi se vad det blir av det. När det kommer till mitt ideella engagemang så drivs jag även här om övertygelsen att konst och skapande är värdefullt i sig.

Ett samhälle utan konst hade vi inte ens kunnat föreställa oss. En särskild passion har jag haft för amatörkonstnärer och självlärda konstnärer, en grupp som jag fram tills nyligen tillhört, och som jag vill främja på alla vis jag kan. Genom att stärka konstnärer som klassas som amatörer (oberoende av deras egentliga erfarenhet) känner jag att jag gör något för att stärka konsten i stort. En annan drivkraft är att skapa möjligheter för en annan grupp avvikare, nämligen de som tillhör subkulturer.

Genom projektet RTSI - Rätten Till Sin Identitet öppnades mina ögon för den diskriminering som sker av alternativa människor, inkluderat mig själv.

Vad handlar det om?

Det handlar om allt från att inte kunna få ett jobb på grund av piercingar till hatbrott och mord. Det var i samband med projektet RTSI:s avslutning som Avgrunden bildades och det engagemanget blir nu en intersektion av två ämnen som ligger nära hjärtat. Det finns fler ämnen som berör, som till exempel arbetet för att motverka psykisk ohälsa, vilket jag gärna berättar mer om för den som vill höra. Sammanfattningsvis skulle jag nog kunna erkänna att jag är lite förtjust i avvikare, de som bryter mot de normer vi har och jag inser vilken styrka det kan krävas för att stå ut när man inte passar in. Mina mål med mitt engagemang, inklusive de kommande eventen framöver, är att försöka upprätta en egen gemenskap för de som utesluts ur andra sammanhang, göra ett krafttag för att stärka konstens roll i samhället, synliggöra de som osynliggörs och ägna min tid åt något som jag själv tycker känns meningsfullt. Jäkla roligt är det också