Och jag kan inte säga riktigt vad hon kallar på och varför men det känns som en kraft som tyngde mig till botten som jag nu hela livet försökt lyfta mig från bara försöker åter ta över min kropp. Jag kallar den för min inre demon.

Den vill alltid ut, få mig att snäsa åt folk och vara dryg och hela tiden på min vakt, alltid något att klaga på och alltid för mycket onda minnen som jag låter knäcka mig på insidan medan dom låts knacka på.

Jag har svårt att hitta en balans jag kan klä mig med i mitt liv, jag är less på att tappa kontrollen och less på att minnas. Jag är less på att vara förvirrad i mig själv uti vad jag vill göra för att döda vissa demoner, för jag vet också att åter kommer ju nya att födas? 

Är det värt att chansa på något så stort som tar tiden att reparera? Jag vid varje andetag, försöker hitta energin min mormor gett mig, energin som gör mig speciell och till den jag är. Farfar tryggar mig än med hans envishet och lär mig livets gång om ånger, sorg och glömska, och påminnande om en rädsla jag aldrig kommer komma undkomma för då det händer är det bara att vänta på energin att passera såsom tiden.

Ska jag lida i mitt liv? Åter för att känna en lära jag redan lärt mig i mitt så som det nu känns; forna liv. Är det något jag måste bli påmind om?

Jag försöker älska mig själv men jag värderar andra högre än mig och det är det jag vet livet påminner mig om och hur det tills slut kanske börjar klä mig. Alla känner mig som den ledsna Heidi som kämpar mot ja vad ni kallar det. Men är de någon som tänkt på hur mycket jag egentligen inte kämpar med det som mest, utan med mig själv?

Hatet som låtit sig gro inom mig spyr ur sig sina demoner dag och natt och jag kan inte mer minnas en hel natts sömn där jag fann en dröm om att kunna flyga i ett helt annat land, en annan planet där jag kunde sen flöda ett leende åt på morgonen; var är den nu?

Jag har ätit mig av andras demoner för jag vill att de ska må bra, mellanrummet där är vad jag vet att jag befinner mig i där min demon blir alltid för mätt, jag mår bra de stunder jag är värd, snäll, omtänksam, hjälpsam, trogen, ärlig, glad, motivativ och delar den till andra. Men jag slås ned av de demoner som lämnas över, för alltid är inte tacken just de orden jag fått nå mitt öra - för många skickas inte iväg ens från den lättades läppar. Om de så gör, kanske de rivs lika fort efteråt.

Jag är tillbaka. Det känns som att mitt liv och jag aldrig lär oss något, vad jag än försöker göra rätt så gör jag fel. Jag började lyssna på mitt inre och försöka nå mina mål, men vart är min vändning där min demon får nog och dör? När är jag fullständigt glad och balanserad?

Moder jord kallar igen, för jag känner mig oavsett vad ofta till slutet på kvällarna inte värd ett skit. Jag gör mycket och får höra att det är för mycket. Du stressar, du gör inte bra nog, tänk lite på andra, tror du att du är något? Hon vill ju bara ha uppmärksamhet, hon är ju konstig. 

När jag inte gör någonting så tycks jag inte kunna bli förstådd hur lite jag än vill ta på offerkläder för jag går hellre naken och svarar på tal, säger som jag känner och vill ha värme, men det är för mycket begärt för jag gör för lite för att förtjäna det. Sluta tyck synd om dig själv, du är inte den som har det jobbigast, var inte så lat, ta på dig offerkoftan för att få knarka, sluta ljug, du sitter ju bara och surfar, ät så du blir lite tjock. 

Men jag är perfekt; bara för att jag försöker.

Det är så ofta jag vill be folk dra åt helvete för min vrede är för stor, varför ens försöka inskränka den harmoniska plats jag försöker nå - balans i mitt liv. För ofta har känts som att för många försöker allt de kan för att dra åt sig den lyckan jag dör för att finna till slut, jag har redan så mycket och här hjälper så många andra till att göra det värre. Varför gör människor så mot varandra? Moder jord är den som målar upp hoppet om livet ibland genom att säga att jag kan vandra genom dalar och och fjäll i evig annan tid, för ofta har jag velat dit när jag inte ser annan utväg och de är de gånger jag får ångest, panikattacker och dö; för att nå någonstans. 

Jag kämpar med panikattacker varje dag ibland för många gånger om dagen. Jag gråter mig till sömns ibland när andra somnar. Jag väntar ännu på att få öppna mig och kunna gå trauma bearbetning från skiten som föder demonerna som slukar upp min energi och vill få mig att fly.

Jag tänker alltid hjälpa andra, men jag vill inte att de som ser ned på mig för att jag hjälper även mig själv för jag vill hitta den där förbannade balansen i mitt liv och göra den mer harmonisk. Jag är inte egoist som är förvriden och knäpp och det som folk säger. Jag är less på skitsnack och hur svinigt människor för ofta beter sig mot varandra undrar man ju tills man spyr; och behöver jag någonsin igen behöva nämna det ens för vissa efter detta inlägg? 

Jag vill bry mig mer om mig själv för jag gör seriöst inte det nog, och jag tänker lyssna på de som håller mig kär; Sitt inte och anpassa sig hela tiden efter andra, bara gör din grej och älska dig själv mer! Varför lita på de som inte visar att de tycker om en? Well. Man vill ju iallafall att folk ska kunna respektera varandra mer, och var inte rädda för att säga förlåt. It's human.

Skriv en kommentar

Namn*

E-postadress*

Blogg-adress