Ångest kring att lyckas med dejting

Hej alla fina! Det här är en text som jag hittade för ett tag sedan som jag valde att spara för att jag tyckte den var himla bra skriven och ville dela med mig av den då detta handlar om olika beteendemönster hos människor, olika rädslor har vi alla, baserade på olika händelseförlopp i livet. Tyvärr glömde jag att spara k'llan, så om det skulle vara så att någon som läser denna text känner igen den och vet vem som har skrivit den kan ni supergärna kommentera så jag kan lägga in länken för textens skribent här i inlägget! :D

 
Ingen vill ha mig. Varför skulle någon bli kär i mig? Jag är inte tillräckligt snygg. Det finns så många andra som är bättre än mig. Alla andra lyckas träffa någon utom mig. Jag kommer att vara singel i resten av mitt liv. 

Tankar som dessa är dina största fienden när det kommer till att lyckas med dejting.

Ett tag så hade jag själv hamnat i det här destruktiva synsättet. Jag hade kommit ur en relation där jag blivit bedragen och självkänslan var minst sagt skör. Under de kommande åren verkade mitt dejtande följa ett mönster som såg ut ungefär så här:

Jag träffade en kille i några veckor och i samma sekund som jag föll för honom så drog han sig undan, med den ena bortförklaringen efter den andre. Det var jobb som behövdes prioriteras, ex som inte hade kommits över, eller bara en känsla av att det ”inte riktigt klickade till 100 procent”. Ofta fick jag höra den mest förnedrande kommentaren av dem alla efteråt ”- men jag träffas ändå ibland och har lite kul”.

Med andra ord. De ville inte ha mig som flickvän, men de kunde tänka sig att ligga med mig om inget bättre dök upp.

Efter att detta hade upprepats flera gånger så trodde jag på allvar att det var kört för mig. Jag visste att jag på något sätt lyckades fånga männens intresse, men att det aldrig ledde till något seriöst. Jag erkänner att jag vid den här tidpunkten inte hade speciellt höga tankar om män överlag. Det gällde snarare att hela tiden stålsätta sig för att inte bli sårad. Vid svaga tillfällen så minns jag att jag undrade om det var något fel på mig som gjorde att det var omöjligt att älska mig? Alla andra verkade ju stadga sig till höger och vänster? Och jag lyckades inte ens hålla kvar en man i en månad innan han ville fly iväg. Det här var kortfattat vad som hände gång på gång:

 

  1. Jag drog alla män över en kam. ”Alla var ju ändå likadana!”
  2. Jag förminskade mitt eget värde. ”Jag är en tjej som man vill ha lite kul med men uppenbarligen inget flickvänsmaterial”.
  3. Jag agerade utifrån punkt nr 2 med punkt nr 1 i bakhuvudet. 
 

Resultatet? Det blev en självuppfyllande profetia. Mönstret fortsatte att upprepas ända tills jag träffade den där killen som inte var som alla andra. Det tog bara ett jäkla långt tag för mig att inse det och jag höll på att förlora honom på kuppen. Jag kunde helt enkelt inte förstå att han gillade mig för den jag var.

Det här var mitt dejtingmönster. För dig ser det antagligen annorlunda ut. Kanske har du hamnat i kompisfacket och får höra att du är en sån himla snäll och bra person hela tiden – men ingen vill ta det ett steg längre med dig. Kanske följer det också en liknande ”modell” som den ovan? Du SER dig själv som en kompis och då blir du också behandlad som en kompis och inte som något mer.

Min poäng är alltså att det är svårt att träffa någon om du på allvar inte tror att du förtjänar det eller att det ens är möjligt att det ska kunna hända. Jag vet att det är enklare sagt än gjort, men jag tycker att du som läser det här borde fundera några gånger på hur du ser på dig själv. Vad sänder du ut för signaler? Har du gått in i ”jag kommer att dö som singel – fällan” och alltid pratar om dig själv på ett negativt sätt? Då kanske det är dags att försöka ändra på det nu. Bara du kan bryta den negativa spiralen.

 Ja, jag tycker ju såklart en del om lite allt möjligt, och dela gärna ni också med er om ni har något speciellt texten fick er att tänka på, eller något som ni kanske ville dela med er av. Jag tar gärna emot personliga dating berättelser, bra som dåliga och man får såklart vara anonym! <3 
 
Vad jag tänker kring texten är att det är helt rätt, man måste ändå själv på ett sätt vara delaktig i att bryta det dåliga mönstret och fortsätta försöka ända tills man lyckas och inte ge upp. Man är oftast undermedvetet, dvs man tänker inte på det själv, en stor orsak till måendet kring dagarna. Jag kan må skit t.ex, jag har haft relationer där jag mått otroligt dåligt och stått ut med tålamod, lögner och heartbreaks. Jag själv har haft funderingar kring i denna form som att ''det skulle nog vara bäst att vara singel tills tiden är inne för då är man inte lika sårbar'', men hey, jag vill ju ändå leva, och försöker igen med en ny relation med en person jag förälskade mig i! <3
Livet är ju ändå menat att man ska fylla det med erfarenheter, men det gäller att inte sudda bort sig själv, blint gå in nya relationer utan att ta lärdom från de gamla och lära sig se vad man trivs med och var sina egna gränser går. Man ska vara även sin egen bästa vän, och det är man bäst genom att inte sluta bryta onda spiraler i livet, för dom kommer komma.