I dagens värld gäller det som både man och kvinna att man ska följa upp till ideal efter ideal. Du som människa, ska vara energisk, glad, vågad eller vacker. Men helst av allt, allt på en gång. Man ska vara så perfekt att ingen får tro att det finns sår under ytan. Hur ska vi kunna leva upp till dessa ideal som samhället och dess medlemmar, däribland vi själva, ständigt ställer oss inför att välja?
Alla unga tjejer ser sig själva i spegeln och letar efter getingmidjan, de uppnosiga brösten, de långa benen och det symmetriska ansiktet. Alla unga killar tränar som tokar och letar efter den ideala mannen som ska klara av att ta hand om familjen, barnen, träningen och vara en trygghet. Allt vi ser är det svarta fåret vi är i dagens värld.

Kvinnor smetar ansiktena fulla med smink, försöker dölja finnarna, framhäva hundvalpsögonen och göra kindbenen tydligare; medan männen måste träna upp sig till hunkar och leva upp till att vara den ''ideala mannen''. Vi ägnar timmar åt att få till det perfekta håret, klädvalet och makeupen, men ingen lägger märke till hur det påverkar oss. Ingen som säger att ”jag finns här för dig, för jag ser att du har så djupa sår!” 

Så vi fortsätter leva oss in i media där vi tittar, plattar och tittar, byter kläder och återigen tittar, drar in, spänner, putar ut och tittar, tittar i den där förbannade spegeln och skärmen där vi jämför oss med alla andra. I skolan och hemma, på morgonen och på kvällen, dag ut och dag in. Försöker leva upp till allt det där som vi ska leva upp till. Ser alla runt om oss som en stor mumsig godisskål, men var och en, ser vi oss själva som den sista godisbiten som ingen vill äta upp.

Forskningar indikerar på att sociala medier skadar oss och våran riktiga självkänsla, media indikerar på att det är det man ska göra. Det är exakt det vi gör, för att vi vill passa in. Jag vill vara som du, jag vill må bra, jag vill få bekräftelse, jag vill känna mig accepterad.

Den dagen vi kraschar av depressioner, ätstörningar och diagnoser orsakade av psykisk ohälsa vi blir matade med av samhället varje dag, finns ingen där för att hålla våran hand eller där för att förstå vad som hänt med oss egentligen. Ändå sitter vi aktivt på Facebook, Snapchat, Instagram och andra sidor som kräver oss att uppfylla idealen för att passa in.
Istället får vi höra om hur vi inte lyckats, vi ser hur människor glömmer en när man inte är populär, man lever inte upp till andras förväntningar, och de kraven vi ställer på oss själva och inte lyckas med får vi lida ytterligare av. Vi är i en värld full av människor, men ändå är vi så ensamma, rädda att dela med oss av våra problem i rädslan för att bli nedtryckt av de såren man själv sått för att passa in. Alla är vi den moderna världens tredje näsborre, snorande och pipande - i en värld där nästan alla verkar lida av samma dilemma men ingen som håller ihop för att stötta varandra; och det är det som vi lever med.
Vi förstår inte hur vi ser ut och är, att vi inte alls är sådär fula på insidan och utsidan som vi tror. Vi fattar inte att vi är vackra och borde stå upp för oss själva. Jag undrar hur lång tid det kommer ta för oss att förstå att vi faktiskt är värda att bli älskade av oss själva? Vi behöver nog lite hjälp på traven för att förstå att vi inte behöver se ut som idealen i media där vi själva lever, utan bara vara oss själva utan förtryck av våra egna tårar och onda demoner.

Vi behöver hjälp att kasta spegeln i marken så den krossas i tiotusen bitar. Våra liv som påverkas negativt finns i telefonerna, ändå kan vi inte kasta dom. Vi behöver förstå att det finns ett liv utanför våran dörr och inte bara utanför nätets enorma gränser. Undrar om ni alla funkar så? Kanske är det så att vi:et bara är ett jag?