Jag tänkte faktiskt helt enkelt dela med mig av hur mobbningen har påverkat mig senare i livet, men först lite pre-info. Det började med att en lärare började utsätta mig för trakasserier, delvis pga att jag var finsk och kunde i svenska 100% flytande då jag började 2:a klass, och sen fick jag höra väldigt mycket kommentarer om min vikt. Jag minns ännu så tydligt den gången då jag råka ramla på rygg mitt i skidbacken och kunde inte ta mig upp pga att när skidorna gled så ramlade jag ju om igen - läraren åker förbi och jag frpgar henne om hon kan hjälpa mig upp så kommer följande kommentar ''Hur mycket saft och bullar?'' Såklart att sådana saker också smittade sig till eleverna. I 8 år fick jag jämt och ständigt höra hur ful jag är, hur fet jag är, hur dum i huvuvdet jag är, hora, efterbliven, cp osv. Under alla dom åren har jag också blivit flertalet gånger misshandlad, jag menar dock inte att det inte fanns några guldkorn alls bland rötäggen, för det har det funnits.

 

Nej, det är inte bara att säga ''kom över det så blir allt bättre'', för alla vet innerst inne att det är inte bara att komma över vissa saker, speciellt om det har pågått under den viktigaste utvecklingstiden från att man var barn tills man är tonåring/ungdom. När jag gick i sexan så mådde jag så dåligt över min vikt att jag slutade äta, och då jag väl åt så spydde jag upp det, jag gick ned jävligt mycket i vikt ganska fort - av det lider jag än idag som jag personligen kallar ''återfall'', ja, jag har haft anorexia och får återfall då och då. Jag lider av undertryckta aggressioner, när jag sover brukar jag få återkommande drömmar från tiden då jag blev utsatt som påminner mig hela tiden, samt andra dåliga minnen, och då kan jag inte sova, och lyckas jag somna om så drömmer jag om allt igen.

 

När jag träffar nytt folk nuförtiden brukar första tanken direkt vara ''Vad tänker dom om mig? Är det något dåligt? när börjar dom snacka skit? När ska jag vara beredd på att munhuggas emot taskiga kommentarer'' och det brukar vara då jag träffar folk som jag aldrig ens sett förut i hela mitt liv, ja, det är trauma från att så många inte tyckt om mig till att sen vara helt accepterad och att det inte behöver vara direkt något dåligt - men det kommer automatiskt och det är inte kul.

Jag har också svårigheter med att prata om vad som helst, även om andra inte märker det. I mångas ögon är jag den mest sociala och glada människan på jorden, ja, det är så jag är. Men innerst inne brister det väldigt ofta, jag brukar känna mig tråkig, grå och helt värdelös, även om det inte är så. Jag har massor med människor som jag älskar som älskar mig för den jag är i mitt liv, och det får mig alltid att stå upp på fötter och inte ge upp även om jag är på självaste bristningsgränsen.

 

Mobbningen har skapat mer rädslor än vad jag hade behövt ha idag. Jag är rädd att falla isär, tappa fattningen och gå bara och göra något dumt när min skalle och hela jag inombords skriker sägandes rakt av ''du orkar inte med det här egentligen, det vore så himla enkelt om du bara tog ditt liv''. Såklart att det finns andra traumatiska saker från min barndom som påverkar min depression idag, men jag anser att inget barn, inte ens då jag själv var barn, ska behöva genomgå en rädsla av att bara gå i en korridor, eller vara rädd att gå utanför hemmets dörrar, eller att vistas på allmän plats och vara beredd på att bli fysiskt och psykiskt slagen av äldre och jämngamla. Det påverkar en negativt.