Det här inlägget är skrivet då jag hade en av mina sjukt värre dagar, som jag skulle vilja dela med mig i av i min kampanj, då sånt här har varit vardag för mig ett otroligt bra tag och jag har mått väldigt dåligt av det. Det är också en förklaring på typ hur man känner då man önskar ta sitt liv. Ja, det kan vara tungt att läsa.
''Har ni någonsin känt en person, som är så deprimerad att dom skulle kunna vara benägna att ta sitt liv? Hur skulle ni hantera det? Och hur glada skulle ni bli om andra pushar en person ni håller kär, till den gränsen att dom till och med skulle kunna ta sitt liv?
Det är fan dags för människor att tänka sig för vad man skriver och säger till människor, speciellt de som är deprimerade. För en deprimerad människa är varje dag en kamp att bara ta sig upp ur sängen och hålla ett leende på läpparna, varje dag är en kamp till att försöka motivera sig själv till att inte tycka synd om sig själv, till att inte skada sig själv till att eventuellt inte bli beroende av alkohol eller droger, eller värst av allt, att kunna motivera sig själv till att inte ta sitt liv.
Man är rädd att varje dag bli skadad, varje dag se sig själv i spegeln och inse att den största boven till att kontrollen svajar, är en själv för att man mår för dåligt för att kunna ens se något bra med sig själv. Människor i min omgivning må älska mig, tycka att jag är en superrolig och glad tjej som varje dag bjuder på mig och själv och mitt jätteglada humör, tycker att jag är talangfull, vacker, ja, massor med positiva saker, alla de saker jag varje dag vaknar utan och måste intala mig själv med tvång för att ha en uns självrespekt.
Det är riktigt jobbigt för en deprimerad person att ofta höra om de fel den personen gjort, även om personen själv är eller inte är medveten om de felen, för de bli automatiskt förstorade, och så sitter man där och kan inte bara trolla bort ångesten, sorgen och självhatet för det man gjort. Det är inte heller lätt att sluta tänka på de små saker som gör en ledsen, som t.ex en enda simpel kommentar på bloggen, eller på vissa sätt folk är dryga/otrevliga på. Man är alltid beredd på det värsta, man är alltid rädd för att alla ska hata en, man är alltid rädd för att vakna en dag och bara inte orka. Man känner sig otroligt ensam, även om man inte är det, man känner sig värdelös även om för någon annan betyder man så mycket som hela världen, man känner sig som en lögnare som ljuger om sitt mående, för att varje sekund fäller man en tår inombords pga att man mår sjukt jävla dåligt pga depressionen.
Kan folk snälla, tänka sig för?''
Fantastiskt fint skrivet och DAMN GIRL, eyebrows on fleek!