Jag är bara så ursinnigt arg och besviken på världen. Så ursinnigt arg på att behöva gång på gång se hur människor aldrig lär sig att man inte göra hur man vill när man vill. Det är inte okej, att gå runt och hålla näsan i vädret och skita i alla andra. Det är inte okej att gömma sig bakom en oskyldig, snäll mask och bete sig såkallat falskt. 
Det skadar människor. Det skadar anhöriga. Det skadar alla, för att alla är vi en del av den här världen, alla berörs av varandra, alla berörs av andra, och alla berörs av hur onda människor sprider ondska.

Jag gör misstag. Jag lär mig av dom.

Jag gör fel. Jag ber om ursäkt, förklarar och tar mitt ansvar för dom.

Jag skadar andra. Jag vill göra rätt för dom igen.

Jag respekterar mig själv och säger nej. Jag blir sedd som ett svart får.

Jag vägrar låta någon trampa på mig och agerar utåt. Då vill folk sparka mig istället.

Jag berättar om mina problem som ett rop på hjälp. Människor kallar det kallt och vidskepligt för uppmärksamhet.

 

Det känns inte som att jag gjord för att vara på den här planeten, gjord för att kunna vara egoistisk och ignorera andras problem då mina problem behöver mer fokus. Jag mår dåligt av att inte bry mig om andra. Jag mår dåligt av att inte orka vara den rösten som kan sätta stopp och motverka mobbning, trakasserier etc. Jag får ångest av att stå på min mark och be idioter dra åt helvete, för jag inser att de är också människor som jag kanske skadar genom att bygga upp en mur så att dom inte kan skada mig mer. 
Jag är den som gör allt för att hjälpa, de som behöver mitt stöd.

Men jag orkar inte med människors otacksamma beteende mot mig. Vad har jag gjort för att förtjäna att folk snackar illa om mig bakom min rygg, skadar mig med uppsåt och tycker att jag förtjänar det, hur mycket jag än ställt upp för andra? 

 

Jag är så rädd att släppa in människor under huden på mig. Så jävla rädd på att lita på människor. Jag är så jävla rädd för det här samhället, rädd att människor ska dra nytta av de saker jag tyngs ned av och använda mina problem mot mig själv som gör det värre för mig. Jag börjar bli rädd för att hjälpa andra, för att jag är rädd att bli sårad av de jag hjälper upp från grunden.

Jag kämpar för varje dag. Den energin som jag borde lägga mer på mig själv, skänker jag godhjärtat till andra av ren omtanke, kärlek och välvilja - för jag vet hur det är att inte alltid ha någon som jag som står vid ens sida - jag vill vara DEN som finns där för vem det än är som behöver hjälp för jag vill inte att de ska behöva känna den ensamheten och tomheten jag kännt och upplevt under flera år. Jag ser det goda och onda i alla människor, jag vill förstå, hjälpa, bygga upp andra, jag är den som hittar de punkter som skadat en människa och vill se dom växa sig starka inombords - även om jag misslyckas själv med det varje dag.
Oavsett om det är sällan eller ofta, så är det FÖR ofta, vill jag bara härifrån...